مقال رأي/ عندما تصل الكفاءات العلمية والفكرية من الشرق الأوسط إلى أوروبا، يُنظر إلى الظاهرة غالبًا من زاوية الهجرة فقط: بحث عن فرص أفضل، أو هروب من الفقر والنزاعات. غير أن هذا التفسير، رغم صحته الجزئية، لا يلامس جوهر المشكلة. فهجرة العقول من المنطقة ليست نتيجة ظرف طارئ، بل حصيلة أزمة بنيوية عميقة تتعلق بكيفية تعامل الدول مع العقل، والكفاءة، والاختلاف.
في كثير من بلدان الشرق الأوسط، لا يشكل نقص الموارد أو غياب الإمكانات السبب الرئيسي لهجرة الكفاءات. فدول عديدة تمتلك ثروات طبيعية، ومؤسسات تعليمية، وطاقة بشرية هائلة. إلا أن المشكلة تبدأ حين لا يُدار المجتمع على أساس الكفاءة، بل على أساس الولاء، وحين يُنظر إلى التفكير النقدي باعتباره تهديدًا لا قيمة مضافة.
العقل، في هذه البيئات، لا يُكافأ لأنه منتج، بل يُحاصَر لأنه مستقل. فالأنظمة الإدارية والسياسية التي لا تحتمل السؤال، ولا تقبل النقد، تميل بطبيعتها إلى تهميش أصحاب الرأي، وإقصاء الخبراء، وتقديم الشخص المطيع على الشخص الكفؤ. وهكذا تتحول المؤسسات إلى هياكل بيروقراطية تُدار بالخوف، لا بالرؤية.
تحت هذا النموذج، تصبح الديمقراطية — حيث وُجدت — شكلية أكثر منها فعّالة. فهي لا تُستخدم لفرز الأفضل، بل لإعادة إنتاج نفس النخب ونفس الآليات، مما يخلق شعورًا واسعًا بالانسداد لدى المتعلمين والمهنيين. ومع الوقت، يفقد العقل الثقة بجدوى البقاء داخل منظومة لا تعترف بقيمته.
في هذا السياق، لا تكون هجرة العقول قرارًا فرديًا معزولًا، بل خيارًا عقلانيًا في بيئة غير عقلانية. فحين يُكافأ القرب من السلطة أكثر من الإنجاز، ويُنظر إلى الاستقلال الفكري بعين الشك، يصبح البقاء مخاطرة مهنية وأخلاقية. الرحيل هنا لا يعني رفض الوطن، بل رفض الإقصاء.
اللافت أن كثيرًا من هذه العقول تجد في دول مثل السويد بيئة نقيضة تمامًا: مؤسسات تُدار بالقانون، ومساحة للنقد، وتقدير للكفاءة بغض النظر عن الخلفية. لهذا لا تقتصر الهجرة على تحسين الدخل، بل تشمل البحث عن كرامة مهنية، وأمان فكري، وإمكانية التأثير الحقيقي.
إن الخطر الأكبر الذي يواجه بلدان الشرق الأوسط ليس في خسارة الأفراد فحسب، بل في تكريس نموذج يطرد أفضل ما لديه، ثم يتساءل عن أسباب التخلف. فالدول لا تنهض حين تُسكت العقول، ولا تستقر حين تُخيفها، بل حين تفسح لها المجال لتفكر وتشارك وتصنع القرار.
فهم هجرة العقول من الشرق الأوسط يتطلب النظر إليها بوصفها مؤشرًا على أزمة حكم وإدارة، لا مجرد حركة سكانية. إنها رسالة صامتة مفادها أن العقل، حين لا يجد مكانه في وطنه، سيبحث عنه حيث يُحترم.

د. رفعت عامر، أكاديمي وباحث في الاقتصاد السياسي
مقالات الرأي تعبر عن كتابها وليس عن SWED 24
Varför lämnar de skarpaste hjärnorna Mellanöstern?
Kompetensflykten är ett strukturellt problem – inte ett individuellt val
När högutbildade människor från Mellanöstern anländer till Europa förklaras deras migration ofta med ekonomiska motiv: bättre löner, tryggare livsvillkor eller stabilare framtidsutsikter. Den förklaringen är delvis korrekt, men den missar kärnan. Kompetensflykten från regionen handlar i grunden inte om pengar, utan om hur samhällen behandlar kunskap, ansvar och självständigt tänkande.
Många länder i Mellanöstern saknar varken naturresurser eller utbildad arbetskraft. Problemet är snarare att kompetens sällan är det som belönas. I stället premieras lojalitet, anpassning och tystnad. Kritiska röster och självständiga yrkespersoner uppfattas ofta som besvärliga snarare än värdefulla.
I sådana system formas institutioner som styrs av rädsla snarare än långsiktiga mål. Beslut fattas för att bevara stabilitet på kort sikt, inte för att skapa hållbar utveckling. För läkare, ingenjörer, forskare och andra kvalificerade yrkesgrupper innebär detta begränsade karriärmöjligheter och brist på professionell autonomi.
Även där demokratiska strukturer formellt existerar, fungerar de ofta ytligt. De skapar inte verkligt ansvarsutkrävande eller meritbaserad förnyelse, utan tenderar att reproducera samma maktstrukturer. För många högutbildade leder detta till en känsla av stagnation och meningslöshet.
I detta sammanhang blir migration ett rationellt beslut snarare än ett emotionellt. Att stanna innebär ofta att acceptera system där prestation inte spelar avgörande roll, där innovation misstänkliggörs och där oberoende tänkande begränsas. Att lämna innebär möjligheten att arbeta i miljöer där regler är tydliga, institutioner fungerar och yrkeskompetens respekteras.
Här framträder kontrasten till länder som Sverige tydligt. Många som flyttar hit beskriver inte bara bättre ekonomiska villkor, utan också en grundläggande respekt för professionalism. Beslutsprocesser är mer förutsägbara, ansvar tydligare fördelat och kritik betraktas som en del av utvecklingen – inte som ett hot.
Kompetensflykten från Mellanöstern bör därför inte främst förstås som ett migrationsproblem. Den är ett styrnings- och institutionsproblem. Så länge kunskap marginaliseras och självständigt tänkande uppfattas som störande, kommer regionen att fortsätta förlora sina mest kvalificerade medborgare.
Frågan är alltså inte varför människor lämnar. Den verkliga frågan är varför så många samhällen gör det svårt för sina mest kompetenta att stanna.
Dr. Refat Amer

